1984 - 1988

Under perioden 1984-1988 var Jan-Olof Eklundh vid NADA, KTH, sällskapets ordförande.

Styrelsesammansättningar

Ordförandens reflektion

När jag vid årsmötet i Linköping 1984 valdes till ordförande för det som då kallades SSAB var det vid en tidpunkt då föreningen upplevde en verklig blomstringstid. Det fanns flera orsaker till detta, men låt mig först nämna det som hände vid det årliga symposiet vid vilket årsmötet ägde rum. Per-Erik Danielsson hade gjort stor reklam för detta symposium, som fick ett rekordanslutning med en blandning av deltagare från universitet och högskolor, institutioner av olika slag samt företag. Deltagarna, som till antalet översteg 200 blev automatiskt medlemmar av föreningen som vips blev en av de större sådana intresseföreningarna i världen. Det var detta SSAB som jag sattes att förvalta under fyra år.

Jag vill knappast påstå att föreningens verksamhet som sådan utvecklades eller förändrades särskilt mycket under de kommande åren. Emellertid var verksamheten mycket livlig och kontakterna täta mellan grupperna. En starkt bidragande orsak till detta var det så kallade ramprogram i bildbehandling som STU, föregångaren till Nutek och sedermera Vinnova, inrättade 1984-85. Svensk bildbehandling var vid denna tid mycket framgångsrik och i programmet kom alla då befintliga grupper med. Ett årligt vetenskapligt möte hölls i ramprogrammet i samband med SSAB-symposiet, vilket resulterade i att nästan alla aktiva forskare kom till symposierna. Vi som var med minns också de förträffliga middagar som STU inbjöd till. Enligt min uppfattning las nu grunden till de många samarbeten vi sedermera sett inom ramen för ett flertal EU-projekt och SSF-program som VISIT och VISCOS.

Årssymposierna hölls 1985 på KTH, 1986 i Uppsala och 1988, då ny styrelse valdes, i Lund. 1987 hölls inget symposium eftersom vi då arrangerade 5:e SCIA, vilket var andra gången i Sverige och första gången på vad man kan betrakta som andra rundan. Liksom vid 1:a SCIA var Torleiv Orhaug konferensordförande. Platsen var Grand Hotel i Saltsjöbaden och tiden var juni. Vädret var såvitt jag minns tyvärr inte vad man kunnat hoppas, även om det var mera angenämt för de 210 deltagarna än de snöstormar som deltagarna vid 1:a SCIA fått uppleva i Linköping 1980. Vi som anordnade konferensen gjorde också en viktig lärdom. Skillnaden i priset för tidig och sen registrering var liten. Som en trolig följd därav registrerade sig de flesta väldigt sent, vilket skapade viss oro för att garanten SSAB skulle ruineras. Så blev inte fallet, i själva verket gick vi med 85000 kronor i överskott, vilket var en ganska stor summa då. Ett råd till framtida konferensarrangörer är emellertid att ta till ordentligt för sen registrering för att få ungefärlig information om deltagarantalet tidigt. Sedan behöver man i stället inte alltid kräva den högre avgiften om någon är några dagar sen.

Jag har rätt personliga minnesbilder av mötena inom IAPR, som man deltar i som ordförande i den nationella föreningen. Jag var med både 1984 i Montreal och 1986 i Paris. Mötena var mycket långa med många och ordrika inlägg, som fick oss sittande från 20:00 eller så till småtimmarna. Det ledde till att jag missade möten med trevliga middagssällskap i de båda kulinariska storstäderna. År 1986 förlängdes mötet också av en ganska anmärkningsvärd "politisk" dragkamp. IAPRs valberedning förde fram en välkänd europeisk forskare som ordförandekandidat, men ett motförslag och en mycket livlig diskussion såg till att ordförandeskapet stannade i Nordamerika. Det var i sig rätt speciellt, men blev än mera anmärkningsvärt eftersom samma sak inträffade också 1988 - med samma bortröstade kandidat! Det finns storpolitik också inom forskning, men helst vill man inte vara med om det.

Ytterligare en internationell händelse av stor vikt inträffade under min period som ordförande. Azriel Rosenfeld tog tillsammans med Mike Brady initiativ till First International Conference on Computer Vision, som hölls i London 1987. Jag hade äran att vara med i den tio man (just det, men så var det) stora konferenskommitten. Azriels tanke var att inrätta en högkvalitativ konferens fokuserad på datorseende och - vilket en viktig poäng - utan parallella sessioner. Konferensen blev mycket lyckad med stort deltagande och en väldig intensitet under sessionerna. Man kunde dock klaga på lokalen, ett avlångt och smalt rum utan upphöjt podium, vilket ledde till att de av de nära 450 deltagarna som satt långt bak inget såg och hörde förrän TV-monitorer placerades ut efter en halv dag. Ett stort garv utbröt när en föredragshållare uttalade termen "time to crash" samtidigt som en sopbil tappade sitt lass i gränden utanför det avlånga rummet. Minnesvärt. Sverige lyckades som sig bör väl i den hårda konkurrensen med tre bidrag, en position som vi nog behållit: jag räknade till totalt nio muntliga bidrag och posters vid ICCV 2005, varav ett, det av Fredrik Kahl, fick pris som bästa papper.

Det får tas som ett avslutande tecken på att vår forskning har kommit en bra bit på väg sedan jag var med och ledde SSAB 1984-88.